Är det dags att bli lite snällare? Att försöka hålla tyst. Att ignorera mer. Att inte ta stenkorkade beslut som jag faktiskt vet redan innan att det faktiskt innebär konsekvenser. Låta människor ta sina vansinniga beslut utan att svara ärligt när de frågar. Mitt liv skulle sannolikt bli lättare.
Men frågan är ju om livet faktiskt blir bättre av att bli mer bekvämt. Bekvämlighet är ju en stor del av vårt liv. Bekvämligheten i att bara låta saker vara. Bekvämligheten i den trygga tillvaron. Eller bekvämligheten i att drömma om något och aldrig göra något med drömmen.
Onekligen är det ju så att människor har olika behov som tar sig olika uttryck. Behov av att känna sig behövd, bekräftad och älskad.
Av någon anledning väljer jag sällan den lätta vägen. Om jag har en fin inbjudande allé framför mig så blir jag misstänksam. Det kan aldrig vara så lätt. Alltså väljer jag vägen som är full av minor och hoppar mer eller mindre glatt rakt in i eländet. Konstigt nog så brukar det lösa sig även om vägen till målet inte alltid är så värst lätt. Ibland går det ju att vända och ta sig tillbaka till ursprungsplatsen. Fördelen är att då står jag där med erfarenheten. Kanske lärt mig en eller annan sak på vägen.
Förhållanden är så svårt men ändå så lätt. Jag är alldeles för krass. I min värld är det så enkelt. Antingen så vill man eller inte. Börjar man vela över vad man vill så är det sannolikt inte rätt. Och inget varar för evigt. Allt har ett slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar