På västfronten intet nytt

Men imorgon drar jag upp till huvudstaden. Ursäkten eller målet är en viss konsert.

Januaridepp

Det är liksom inte så kul just nu. Det känns grått och kallt. Massor med jobb och tungt som fasen har det varit i veckan. Rent fysiskt alltså. Så jag är lite trött. Och hästkräket lyckade göra nåt på träningen i söndags och lyckade skjutsa till mig i sadeln så jag har varit öm i ryggen i flera dagar. Ingen hit när man ska bolla med 40 st 17 kgs säckar en dag. Blir lite slitsamt efter nån timme.

Så hon fick ett par lugna dagar och min tanke var att hon skulle vara snäll och glad. Vilket var en önskedröm. Idag var hon lat och istadig. Åh vad roligt med sto verkligen. Men jag vann... så klart.. men det tog 30 minuters galopp innan hon gav upp och började hjälpa till och gå framåt.

Sen är det dags att köpa lucern igen. Trots att hon får mellan 15-20 kg hösilage per dag så faller hon ur direkt. Så jag muttrar över att det blir en sådär 700 spänn mer i foderkostnad per månad. Fast klart att jag helklippte henne i veckan gör ju inte saken bättre.

Att komplicera sitt liv del 2

Killar kan verka trevliga och ganska vettiga. I alla fall tills som träffar mig. Jag förstår ärligt talat inte alls vad jag gör med dom. Visst ibland inser tom jag att vissa saker är en ursel idé. Men trots allt. Kan jag inte få ha fel någon gång?

Den som är mest skum av alla är nog den unge killen. Han som faktiskt håller på med samma sport. Att jag sedan länge avfärdat killar som håller på med sporten men motiveringen att de faktiskt är konstiga är ju en sak. Men måste jag få rätt?

Han har sedan typ ett år eller så gjort vissa närmanden ( mer eller mindre diskreta) men sen har det liksom inte hänt nåt. Och ärligt talat har jag mest varit lite förundrad. Även om jag ibland kan få horn och retas lite. Men inget allvarligt menat och jag klargjorde rätt kvickt att jag absolut inte vill ha ett seriöst förhållande. För han hade en period när han hade alldeles för tindrande ögon. Och sånt gör mig riktigt nervös. Så jag har låtsas som inget. Låtit saker och ting rulla på. Tills jag var i storstaden. Och kom hem.

Det var fan inte alls min plan. Men äh inte hela världen. Tyckte jag. Men tydligen inte vissa andra. För jag försökte omgående normalisera saker och återgå till att vara kompisar som vanligt. Vilket tydligen inte fungerade. För han valde att försvinna från jordens yta. Utan att svara i telefon. För att en månad senare dyka upp på chatten. Full så klart. Och be om ursäkt för att han försvunnit. Det var inte alls jag som hade gjort nåt utan han hade lite svårt att klara av det.

Jag var väl lätt förundrad och tyckte att tja är det inte en aning lättare att kommunicera? För vad är det värsta som kan hända? Vi lär ju i vilket fall som helst springa på varandra och det är ju inte direkt lättare. Och att jag faktiskt trodde att han skulle klara av det här eftersom att det vara hans jävla idé. Men näää tydligen var det inte så lätt. Nää men okej. Kan jag väl köpa då. Dessutom förhörde han mig om jag hade träffat nån ( dvs nuppat) när jag var uppe och vände i storstaden. Vilket han sett via ett visst socialt nätverk..

Vad gör killen sen? Joooo försvinner igen. Och nu tröttnade jag. Varför i hela friden ska jag vara snäll och trevlig mot honom som uppenbarligen inte kan uppföra sig. För i min värld går saker och ting åt båda håll om man ska vara kompisar. Så jag meddelade att jag tröttnat och raderade honom från chatten och sociala nätverk. För glöm att jag går med på att han håller koll på vad jag pysslar med. Men det mest intressanta är att jag inte hört ett ljud från honom. Och om jag gissar rätt kommer han när jag minst anar det höra av sig...

Lördag

Veckan blev till sist ganska bra. Trots allt. Jag hann med stallet på lunchen och hade tid att ta en vända på stan innan middagen och köpa present till far. En fågelbok. Som jag hade varit fiffig nog att googla lite innan. Så jag visste vilka som var något att ha.

Så nu ligger jag i sängen och samlar kraft för att ge mig ut i kylan. Hunden ska rastas och frallor köpas. Hunden är rätt skön. Hon bangar aldrig en sovmorgon. Just nu har hon smitit upp i sängen och ligger utsträckt med huvudet på en kudde. Katterna ligger under mitt täcke vid fötterna och myser. Man behöver inte kolla termometern utan bedöma var katterna befinner sig. Dom älskar nämligen värme. Så det är svalt hemma igen.

Äntligen

Så har min nya diskmaskin kommit. Det känns helt enkelt lysande.

Dagens gnäll

Idag var jag så trött att jag satt och grät i bilen på väg till stallet. Ett ganska tydligt tecken på att jag sovit alldeles för lite sista veckan.

Patetiskt.

En kopp te och sen duschen. Värsta är att tanken på att gå ut och fira fars födelsedag imorgon. Just nu känns det som en omöjlighet. Jag har inte ens hunnit tänka på att köpa present.

Lite så där lagom

Så infann sig januarideppet. Och orkar inte riktigt med. Men egentligen är det ingen fara. Det känns bara så förbaskat tråkigt just nu. Och lite jobbigt. Och jag är trött. Tröttare* än jag brukar. Så idag ska jag nog låta hästen vila trots att det egentligen inte passar och köra snabb renovering hemma. För jag står inte ut med att det ser ut som en knarkarkvart hemma. Så tvätta, städa och diska är nog en bra idé.

Och försöka se fram emot Stockholm om några veckor.

Men egentligen.. så skulle jag behöva börja träna mer. För det känns att det är det som saknas och skulle hjälpa. Ska bara komma dit hän..


* kan iofs bero på att jag hämtade far på flyget igår och kom hem sent. Och somna efter klockan 1 en vardag för att gå upp vid 6.30 är lite för lite sömn tom för mig. I alla fall om jag ska vara på gott humör

Lite sorg

I torsdags tog en epok slut. Vår älsta hund fick somna in. Det är så det är. Men tråkigt. Som alltid.

Nytt årtionde

Alltså jag är inget superfan av stora helger. Varken jul, midsommar eller nyår. Det känns alltid som att förväntningarna eller förhoppningarna uppfylls.

Men i år var det faktiskt fest. Som jag blev inbjuden på i somras. Men trots att jag faktiskt hade ny klänning som jag köpte i höstas med tanke på nyår så hade jag inga förväntningar. Utan kände mig ganska förberedd och luttrad inför årets firande.

Så när en tjejkompis undrade hur nyår var så konstaterade jag följande:
var på småborgerlig fest och lekte vuxen. Trevligt. Förutom att det var svinkallt och värden blev dyngrak och började berätta hur fin han tycker att jag är. Det är ju i sig en motivation till att förevigt vara singel.

Sen var det ett ganska intressant galleri av folk som kom. Vad sägs om 3 singel"killar" runt 45 års åldern. Som är mer eller mindre "speciella". Men givetvis trevliga men lätt underliga. Som Bachelor No1 som bor i Småland på gård med hus på 400 m2 ( det talade alla om för mig med tindrande ögon) och har får. Och glatt pratar om sina får en hel del. Kan ju verka sött ända tills han avslöjar att han räknat ut exakt hur lång tid per dag han kan ägna sig åt fåren för att det ska gå runt ekonomiskt. Detta för en tjej som plöjer ner i stort sett alla sina pengar på en häst som hon aldrig kan ens tänka sig att sälja.

Eller det lätt omaka paret med 30 års ålderskillnad. Varav gubben var rätt trevlig men kvinnan var ytterst märklig. Ännu mer märkligt att hon satsar på en karriär som mäklare. För hon kunde inte föra en ihållande konversation över middagsbordet. Kan bli svårt att lyckas med försäljning om man inte har större social kompetens. Och smått tragiskt att ingen påtalat det för henne för det är så fruktansvärt uppenbart.

Sen är det Bachelor No2 som är en trevlig bekantskap. Som säkerligen skulle kunna hitta en tjej med lite renovering. Eller avgubbning om man vill kalla det så. Men inte ett hopplöst fall. Plockade faktiskt fina bonuspoäng när han påtalade för värden att han var en mansgris... som utan att vara elak var dagens sanning.

Men en trevlig kväll som slutade med att en killkompis som jobbar på krogen hämtade upp mig och körde hem mig. Helt omöjligt att få ta i en taxi och alldeles för kallt för att gå. Han hade erbjudit sig tidigare men herregud vad glad jag var.