En sak har jag lärt mig. Jag ska aldrig mer tacka ja till saker. Även om jag vill så jävla väl så blir det så fel. Lillkatten ska ju ha ungar. En av syrrans hundar ska ha valpar. Så visst de kan väl bo här första veckan så kan syrran åka på hundläger. Nån får ju hjälpa mig för det är Falsterboveckan samtidigt.
Nu står jag här. Veckan blir typ 1,5 halv vecka och plötsligt behöver jag vara hemma och passa valparna typ hela tiden. Plus att de ska födas. Jag har aldrig varit med om varken kattungar som föds eller hundvalpar. Sen kom kommentarer som att de kanske behöver stödmatas och skötas en massa för hon kanske inte är en bra mamma. Hunden alltså. Jo men visst. Precis vad jag hade tänkt mig...
Jag hade tänkt mig att i alla fall jobba lite. De dagar jag inte är i Falsterbo. Så jag känner mig lite lätt rövknullad. För så jävla snäll är jag inte att jag offrar den veckan på året som Falsterbo ligger för att vara fullservice åt syrrans valpar. Medans hon är på läger. Som jag funderade på att åka på, men kom på att det krockar med Falsterbo. Alltså inte aktuellt. Och sen kommer mamma med kommentaren: Jag tänker inte hjälpa till så mycket för jag har ju semester. Jaaaa??? Och vad fan tror du jag har då? Inget liv, eller något som jag vill göra?
Sen kom kommentaren från syrran. Men du kan ju inte jobba och ha hästen. Så många timmar kan inte hunden vara själv. Näää jag tänkte titta förbi emellan. Och förvisso hade jag tänkt att vila hästen. Men just nu känner jag mig så jävla blåst att det är helt osannolikt. Hur i helvete kunde jag vara så dum att jag gick med på det här!!! Och det är väl inte någons fel förutom mitt eget. Jag borde ju insett att det var så här mycket jobb och ansvar. Men just nu känns det helt övermäktigt.
Och jag är dum på riktigt. Nu om någon gång så är det officiellt. Och alla kommer bli sura på mig och jag kommer att vara pissjävla sur för det här. Men jag känner mig så förbaskat blåst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar