måndag 18 januari 2010

Att komplicera sitt liv del 2

Killar kan verka trevliga och ganska vettiga. I alla fall tills som träffar mig. Jag förstår ärligt talat inte alls vad jag gör med dom. Visst ibland inser tom jag att vissa saker är en ursel idé. Men trots allt. Kan jag inte få ha fel någon gång?

Den som är mest skum av alla är nog den unge killen. Han som faktiskt håller på med samma sport. Att jag sedan länge avfärdat killar som håller på med sporten men motiveringen att de faktiskt är konstiga är ju en sak. Men måste jag få rätt?

Han har sedan typ ett år eller så gjort vissa närmanden ( mer eller mindre diskreta) men sen har det liksom inte hänt nåt. Och ärligt talat har jag mest varit lite förundrad. Även om jag ibland kan få horn och retas lite. Men inget allvarligt menat och jag klargjorde rätt kvickt att jag absolut inte vill ha ett seriöst förhållande. För han hade en period när han hade alldeles för tindrande ögon. Och sånt gör mig riktigt nervös. Så jag har låtsas som inget. Låtit saker och ting rulla på. Tills jag var i storstaden. Och kom hem.

Det var fan inte alls min plan. Men äh inte hela världen. Tyckte jag. Men tydligen inte vissa andra. För jag försökte omgående normalisera saker och återgå till att vara kompisar som vanligt. Vilket tydligen inte fungerade. För han valde att försvinna från jordens yta. Utan att svara i telefon. För att en månad senare dyka upp på chatten. Full så klart. Och be om ursäkt för att han försvunnit. Det var inte alls jag som hade gjort nåt utan han hade lite svårt att klara av det.

Jag var väl lätt förundrad och tyckte att tja är det inte en aning lättare att kommunicera? För vad är det värsta som kan hända? Vi lär ju i vilket fall som helst springa på varandra och det är ju inte direkt lättare. Och att jag faktiskt trodde att han skulle klara av det här eftersom att det vara hans jävla idé. Men näää tydligen var det inte så lätt. Nää men okej. Kan jag väl köpa då. Dessutom förhörde han mig om jag hade träffat nån ( dvs nuppat) när jag var uppe och vände i storstaden. Vilket han sett via ett visst socialt nätverk..

Vad gör killen sen? Joooo försvinner igen. Och nu tröttnade jag. Varför i hela friden ska jag vara snäll och trevlig mot honom som uppenbarligen inte kan uppföra sig. För i min värld går saker och ting åt båda håll om man ska vara kompisar. Så jag meddelade att jag tröttnat och raderade honom från chatten och sociala nätverk. För glöm att jag går med på att han håller koll på vad jag pysslar med. Men det mest intressanta är att jag inte hört ett ljud från honom. Och om jag gissar rätt kommer han när jag minst anar det höra av sig...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Killar i ett nötskal, framför allt om dom är yngre. "Nej, jag vill heller inte ha något seriöst, men jag blir skitsur om du inte presenterar mej för dina föräldrar"
Men man kan ju inte vara helt utan dom heller, Ingen pojke till mej, jag vill ha en man.

Serafim sa...

Tja, pojkar är inte min grej. Alls! Men inte fasen trodde jag att det skulle gå så fort.

Ninde sa...

För att citera en kompis, det finns fan inga singelmän längre, de är pojkar allihopa..
1. Vad vill dom med en. Egentligen?
2. ..och om dom nu bara var ute efter ett mer erfaret ligg varför beter de sig då såhär?

Serafim sa...

Skakar förundrat på huvudet. Den här tar fanimej priset...