Frisören

Det finns ju saker man hittar på när man är liten som man hittade på och aldrig glömmer. Imorse när jag låg och tränade mobilen på att snooza kom jag och tänka på när syster yster skulle gå till frisören. Underligt är att jag nästan kan komma ihåg vad jag hade på mig. Det borde ha varit när jag gick i sjunde eller åttonde klass. Mamma och hennes man hade lägenheten nere i stan som hade varit en tidningsredaktion. Med egen igång från gatan så det kändes aldrig som en lägenhet utan som ett alldeles eget hus. Jag var i en period när jag nästan bara hade svarta kläder. Vilket för det mesta stämmer. Men mamma hävdar fortfarande att jag gick omkring i anarkistiskt svart. Vilket mest var ett uttryck.

Jag vet inte varför men jag utrustades med pengar för att se till att syrran som är yngre skulle få håret klippt. Hos frisören. Att jag sedan alla år var galen i att klippa hår och hade snaggat så väl kompisar som alla syrrans Cindy och My Little Ponies borde ju ha väckt en liten varningsklocka. På något sätt lyckade jag övertyga syrran om att jag skulle klippa hennes hår och att vi kunde dela på pengarna och handla godis. Att jag lyckades är ju en aning fascinerande, att övertala hennes alltså. Så jag klippte syrrans hår och tyckte nog att resultatet inte var alltför illa.

Mamma kom hem från jobbet och syrran & jag mådde nog lite lätt illa efter att ha vräkt i oss godis. Men det gick ju att dölja. Däremot var mamma mycket nöjd med syster ysters frisyr och började fråga ut syrran om var hon hade klippt sig. Jag glömmer aldrig syrrans uppspärrade ögon när hon inte kom på nåt att säga. Snabbt som sjutton kom jag på hänvisa till salongen mitt över gatan. När mamma undrade vem så fick jag drämma till med att det var en blond tjej. Det var ju i alla fall ingen lögn.

Vi gjorde aldrig om det.