Hur man klantar till sitt liv

Okej så relationer är liksom inte alls mig grej. I överhuvudtaget. Någonsin. Jag är försynt som en förbannad ångvält och lider av en väl utvecklad radhusångest som riskerar att bryta ut med 2 sekunders varsel.

Dessutom tycker jag alltsom oftast att sensationellt dåliga ideér känns som kalasfina idéer. Finns det en jobbig väg så väljer jag ju givetvis den. Alla karlar som verkar vara totalt oseriösa ser i mina ögon ut att vara schyssta prospekts. Eller njaeee de brukar vara trevliga och charmiga med en aaaaning till horn så klart.

Den mest utmärkade relationen har varit den till Herr Strul. Som var en stor del i att jag tyckte att det var dags att bli vuxen och flytta 55 mil. Börja om på nytt. Vilket blev ett förbannat fiasko.

Jag har brottats med mer eller mindre jobbiga perioder när jag varit rejält deprimerad med handlingslöshet och långa perioder med kraftiga sömnproblem. Det där med jobb har fått mitt att tappa sugen helt. Ingen aning om vad fasen jag vill göra. Dessutom är ekonomin totalt körd åt helvete. Egentligen har jag inte råd att ha min häst. Lägenheten jag har här har rasat i värde och jag tror knappast att jag får ut vad jag gav. Jag borde söka en massa nya jobb och jag kan inte ens motivera för mig själv varför jag vill ha dom.

Ljuspunkten är ju just hästen. Den som får mig att ta mig upp ur sängen på morgonen. Det enda som jag faktiskt tycker är kul numera även om det mer eller mindre varit trassel sen jag flyttade ner.

För att göra livet lättare lyckas jag och Herr Strul för femtioelfte gången återkomma till varandra. Och nu känns det på nåt jävla sätt annorlunda. Min osäkerhet på honom är liksom bortblåst och plötsligt får jag känslan av att han släpper in mig i sitt liv. Och jag vågar släppa in honom... så helt plötsligt pratar vi i telefon i timmar.

Så för att göra saken mer förvirrade så vill jag inte släppa honom nu. Men jag har ingen plan på vad jag ska göra. Vilket på nåt sätt är befriande. Eller på vad han egentligen vill. Förutom att nuppa då. Vilket inte är att förakta.

Men för att fortsätta på ämnet jobb. Min store tjocke far har ju en liten verksamhet som han vill engagera mig i framöver. Problemet är ju att få till det så att jag kan få lön och att det verkligen blir något av det. Men då är jag låst till staden här nere. Just nu vet jag inte om jag ens vill stanna kvar. Om det var rätt beslut att flytta. Jag saknar så mycket. Sen vet jag inte om jag har gett det en chans ens på riktigt.

Visst jag skulle kunna bli bitter över skiten men nu börjar det bli så illa att jag ser galghumor i det. Det har kukat ur till den gränsen att jag knappt orkar bli ledsen längre. Kanske är det då som det vänder. Man kan ju hoppas.