Min egentliga första kärlek var nog en häst. En stor skimmel som bet fram och sparkade bak. Men han var snäll att rida på. För det mesta i alla fall. Men jag älskade honom. Och undrar fortfarande hur det gick för honom i livet. Sen övergav jag honom för en gammal galoppör som var helt sönder i benen och till slut fick sluta sina dagar. Jag har alltid gillat speciella hästar med speciellt temprament. Gäller väl killar med för den delen.
Killar då. När jag var sjutton träffade jag en kille. Han var 4 år äldre och med mörkt hår. Och så lyssnade han på samma musik som jag. Det var Sisters of Mercy och The Doors som gällde. Vi fikade en hel massa och jag rökte en massa. Dunhill för det var så snygga förpackningar. Han var min första riktiga kille. Som nog var rätt kär i mig. Som jag efter att jag varit i USA en månad kom och tyckte mest var jävligt irriterande. Han lyssande inte på mig när jag sa att jag behövde göra andra saker utan honom. Så jag kände mig kvävd och gjorde slut. Missen var dock att han samma sommar jobbade på samma ställe som jag. Ingen visste att vi hade varit ihop så jag fick se hans ledsna hundögon varje dag. Vilket höll på att göra mig galen. Jag ville inte längre ha med honom att göra. Han blev visst läkare. Kirurg. För för något år sen kom mamma och berättade att han jobbade hos henne. Så det har väl gått bra för honom. Vilket är lite skönt. Det var även han som hade missat att berätta att han hade en gammal nazistuniform i garderoben. Men han kanske växte ur det. Vad vet jag.
Han förstod nog aldrig varför jag gjorde slut. Och jag har aldrig pratat med honom om det. På den tiden hade jag väldigt svårt att prata om vad jag kände. Det var svart eller vitt. Antligen ville jag eller inte alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar