Day 01 – Introduce yourself

Efter en del vånda bestämde jag mig för att trots allt nappa tag i en lista som snurrar runt på bloggar. Mest för att jag själv tycker att det är en rätt rolig läsning. Och sen vill jag ge den som en utmaning till de fåtal som läser bloggen. Så nu kör vi:

Jag föddes i Uppsala i början av 70-talet och har en syster som är några år yngre. I en tid då det var alldeles normalt att leva i kollektiv. Vi gjorde inte det men tanken fanns nog hos mina föräldrar. Först bodde vi i Gottsunda för att sedan flytta in till stan. Jag har inte så värst mycket minnen från den tiden. Mest att en kille på dagis blev påkörd en dag. Och att vi så klart hade djur och jag kom hem med kattunge som vi döpte till Janzon. Den var svart och jättesöt men fick flytta till landet. Sen hade vi ett sommartorp på landet med älgar utanför fönstret. Och en massa getingbon i taket. Skolan minns jag inte mycket ifrån. Det viktigaste för mig var nog när jag fick börja rida. Överenskommelsen var att när vi kunde simma fick vi börja rida.

Och så flyttade vi till Skåne. Det var svårt att förstå vad mina klasskamrater sa. Men det löste sig. Och så fick jag en bänkkompis som bara kunde prata danska. Och jag kunde ingen danska då. Men jag lärde mig att förstå ganska bra och hon blev en av mina bästa vänner. I mitten av mellanstadiet skilde sig våra föräldrar och jag bodde med pappa och syrran med mamma. Huvudsakligen i alla fall.

Jag var nog aldrig speciellt förtjust i skolan men jag gick dit och i högstadiet blev franskan det värsta jag visste. Så jag bytte till ett mer estetiskt alternativ. Det var ett hårt klimat i min klass och jag tror aldrig att jag kände mig speciellt utsatt. Alla var det. Men om det gällde så tror jag vi höll ihop. Men det var nog ganska tufft. Jag var aldrig den populära coola tjejen utan höll mig nog lite utanför. Det där med att umgås i tjejgäng har aldrig varit min grej. På något sätt saknar jag koderna lite grann för det.

Under tonåren gjorde killkompisarna entré för att stanna. Av någon anledning har jag alltid haft lättare för att umgås med killar. Idag har jag nästan ingen kontakt med någon gammal klasskamrat med killkompisarna består på nåt underligt vis.

Gymnasietiden var en aning rörig. Men jag kan bocka av att jag provat en massa konstiga saker som hushållskola. Till slut gick jag ut samhällsvetenskaplig linje och avancerade till universitetsvärlden. Utan någon större plan och med flera orter i bagaget så var jag plötsligt sambo och trött på att plugga. Så jag började jobba och vi landade i Stockholm.

Efter några år tog det slut med sambon och jag började inom telecom. I den perioden när det fanns hur mycket pengar som helst och det bara fanns möjligheter. Jag började rida igen. Och vips så försvann utelivet och ersattes med stallet. En dag satt jag i ett snöoväder i enorma bilköer och började inse att så här kan jag ju inte ha det. Så jag bestämde mig och lämnade Stockholm och återvände till Skåne. På gott och ont.

Jag tror att min uppväxt har präglat mig mer än jag kan ana. I synnerhet uppväxten med min far. Som var i 30års åldern då och levde livets glada dagar. Det var roligt men fruktansvärt jobbigt i perioder.

Någonstans har jag ett utpräglat kan själv och gillar inte när folk talar om för mig hur jag borde vara. En av mina största svagheter är jag har svårt att säga nej. Kommer någon med ett förslag nappar jag innan jag ens hunnit tänka tanken. Vilket gör att det ibland blir lite mycket. Har jag goda skäl för att stå på mig kan jag göra det till nästan sista andetaget. Inte helt fiffigt i vissa lägen har jag insett. Livet ser jag ganska krasst och ironiskt på även när det är som mörkast. Och galjhumorn ligger nära till hand liksom skrattet. Jag avskyr i stort sett allt som är folkligt och buskis. Förutom det är jag vansinnigt retsam, barnslig och generös.

Blir jag arg eller sur så är jag det länge. Med en åsnas envishet. För det mesta går det över efter någon dag. Däremot krävs det rätt mycket för att få mig arg. Magkänslan är något som jag börjar lyssna på. För jag har nästan alltid rätt. Vilket är förbaskat irriterande när jag skulle så gärna vilja ha fel. Betydligt oftare. Svåra beslut har jag av någon anledning ganska lätt att ta men att välja mellan smått kan vara ett evigt bryderi.

Vi har alltid haft djur i olika former. Hundar, katter, fåglar och numera har jag båda hund, katter och häst. Att ha en egen häst är den största drömmen jag haft i hela mitt liv. Många drömmer om barn och familj. För mig har det alltid varit häst. Min sambo frågade en gång om jag fick välja mellan honom och en häst. Det räckte med att titta på honom för att svaret skulle vara uppenbart.

Relationer har aldrig varit min starka sida. Eller snarare det där med att för det första förstå att någon är intresserad sedan bli det och göra något åt det. Jag har lite radhusångest helt enkelt. Men visst har det kommit några igenom skalet på ett eller annat sätt. Idag befinner jag mig i ett slags vakum när det gäller relationer. Som är ganska enkelt att leva i. Kräver väldigt lite engagemang och energi. Men lite tråkigt emellanåt. De gånger då mitt liv kändes som ett avsnitt i Ricky Lake vill jag aldrig mer uppleva. Kanske är lite fegt men trots allt så trivs jag rätt bra med att leva ensam. Men jag saknar Stockholm på sätt och vis. Även om livet inte var bara guld och gröna skogar på något sätt alls. Men förändringar kommer ju alltid när man minst anar det. Jag är inte på något sätt rädd att fastna. Snarare rädd att jag river upp allt och bara drar.

Lite osammanhängande. Och byter ämne ofta och pratar en hel massa.. men lite sån är jag.