Jo men det är bra. Mitt liv alltså. Jag är jätteglad och nöjd. Samtidigt är jag av naturen oerhört otålig och har jag bestämt mig för något så vill jag att det ska hända nu. Inte om ett halvår. Utan vill få fart på saker och ting omgående. Så jag har bestämt mig för att flytta tillbaka till Stockholm. Problemet är väl bara att jag vill att det ska ske nu. Eller att saker börjar ta fart så jag har en tidsplan.
Just nu har jag ingen tidsplan. Förvisso kan saker ändra sig väldigt fort. Men jag står liksom och stampar. Även om jag vet att det är rimligt att saker och ting tar sin tid. Det finns en mening med det. Fast jag är ändå vansinnigt otålig och frusterad. Dessutom har jag inte riktigt fått kläm på hur jag ska gå vidare. Vilket i och för sig brukar ta lite tid och sedan formar saker sig.
Sammanfattningsvis känns det oerhört bra med killen. Jag inser att det kommer vara en stor förändring för både honom och mig. Men det finns ingen annan väg. Jag måste upp till Stockholm. Vi kommer aldrig att få en vardag så länge det är så pass långt mellan oss. Han är införstådd med invasionen av djur. Och vi har trevligt tillsammans.
Det som stör mig är att jag tröttnat på jobbet. Det har varit slitsamt under en lång period och jag vill inte längre. Vilket sedan ett år tillbaka varit rent överjävligt. Nu har jag hamnat i läget när jag inte riktigt orkar ta de eviga diskussionerna/konflikterna med min far. Motivationen har börjat falla. Jag är trött på att försöka få struktur och ordning för att bli mer eller mindre motarbetad. Att bli uppringd dygnet runt för att prata jobb. Att jag förväntas vara livegen och alltid ställa upp. Konfliken blir allt mer uppenbar. Jag har inga problem att skilja på jobb och privatliv men det är omöjligt när det inte respekteras att jag inte uppskattar att man ringer 9.15 en söndag för att skälla på mig på något som jag inte ens ansvarar för. Det är inga uppenbart sura miner för att jag flänger till Stockholm. Men underförstått så lyser åsikten igenom att jag inte borde ha något privatliv. Jag borde bara tänka på och helst vara jobbet dygnet runt. Situationen är helt enkelt ohållbar.
Visst jag inser att det är en katastrof för företaget att jag kommer att sluta. Men jag vill inte mer. Och ingen är oersättlig. Jag vet att min fars hälsa vacklar. Men förtroendet mellan oss är så pass skadat vid detta laget att jag inte ser någon återvändo. Det svåra är att även om jag sagt till honom att jag kommer att flytta så kör han strutsen helt enkelt. Vill inte inse att det är så här det är. Det kommer sannolikt bli ett jäkla liv framöver. Känns lagom muntert.
Men annars är det bra.
Uppdatering: Jo han har kopierat en folder och skrivit in text som han tyckte var lämplig och jag skulle göra klart den. Och undrade när jag kan vara klar... tja torsdag em tyckte jag. För sent då får du jobba på kvällarna! Behöver jag påtala att det inte är frågan om att redigera lite. Utan ta bort allt han skrivit och skriva om PRECIS hela skiten. Och om jag sitter ett par kvällar och gör det, kommer jag ens få ett tack? Knappast. Snarare skitsura miner för att jag föredrar att vara konkret och inte skriva en massa bullshit....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar